Barnuppfostran

Det är alltid intressant att höra vad folk har att säga om barnuppfostran och pedagogik. Alla tycker att dom är så väldigt pedagogiska och duktiga när dom sitter och predikar om att man ska tala med sitt barn, kommunicera och låt barnen vara med. Barn ska ha privatliv, självbestämmanderätt, rätten att höras osv......

Däremot ska barn absolut inte ha några disciplinära åtgärder, struktur och organisering, regler eller krav...nej för guds skull, detta skulle vara fruktansvärt!

Visst ska barn få var med, visst ska dom få prata och höras och bli bekräftade, men det finns gränser. Hur kan man förvänta sig att ett barn ska förstå, ta in, och lära sig av all denna pedagogiska kommunikation om dom aldrig kan relatera till vad dom pratar om, blir det inte väldigt abstrakt då? När jag talar om disciplinära åtgärder och barn talar jag om barn som är gamla nog att förstå och lära sig rätt och fel, och jag talar om att barnet får konsekvenser för hur ska man uttrycka det, oönskat beteende. Om mamma har sagt 25 gånger att man inte får slå sin lillebror så kanske man inte ska få äta glass till efterrätt när man fortsatt att slå sin lillebror eller ryckt hans leksak ur handen på honom precis. Hur mycket effekt förväntar man sig om man säger, "du får inte slå din lillebror för så gör man inte, det gör ont på lillebor" och sen ger barnet en glass? Personligen tror jag inte att barnet bryr sig särskilt mycket om att man inte får slå på lillebror för jag får ju glass ändå. Och tänk vad hemskt om barnet skulle bli bestraffat i form av ingen glass just då, men en förklaring till varför. Sen är man förvånad över att barnen beteer sig som huliganer som skriker tills dom får vad dom vill ha, slår sina syskon och kallar mamma och pappa för fula ord.......inga konsekvenser, det är inte pedagogiskt.

Varje dag ser man tjejer och killar, ålder 10 till 16 som dräller runt på stan i grupper, röker ciggaretter, gärna på platser där det står "tack för att ni inte röker" eller "rökning förbjuden" med stora bokstäver, dom kanske inte kan läsa..... skriker för att man inte kan samtala i normal ton, stönar diverse läten som får dom att låta mer som vilda djur än människor, sminkar sig så hårt att man blir övertygad om att dom använder minst en hel eyeliner och en hel burk foundation om dagen, och förstör allt som kommer i deras väg, bänkar, träd, cyklar, fönster....elda lite här, rista lite där, rita könsorgan överallt! Varför gör dom det, jo...inga konsekvenser, så vad fan bryr dom sig!

Vi har gjort så stora framsteg inom barnuppfostran, vi tycker vi är så bra och har kommit så långt, vi...vi vet minsann hur man ska hantera och fostra barn på ett pedagogiskt och bra sätt.....ändå så verkar det gå åt fel håll. Barn mår allt sämre, barn presterar allt sämre i skolan, självmordsförsök, mobbing, psykisk ohälsa och kriminalitet kryper allt längre ner i åldrarna, och allt fler kriminella uppger en "trasslig barndom" som orsak till deras beteende. Allt oftare kommer man på besök till familjer där barnen styr och ställer med järnhand, bossar runt föräldrarna och kallar dom för både det ena och det andra, är otrevliga mot gästerna, och till och med slår sina föräldrar utan att någon blinkar.

Jag fattar inte? När blev det så fel att lära barn att det finns konsekvenser för vissa saker, när blev man ett monster om man skulle få den osmakliga ideén att föreslå lite disciplin och ordning i skolor och i samhället i allmänhet?

Visst ska barn få vara med, höras, bekräftas, hjälpa till osv....det säger jag inget om, men det finns gränser! Och om inte vi lär barnen, vem ska då lära dom? Och om barnen ska vara med och prata och bestämma om rätt och fel, och en massa andra saker så är det kanske bra att dom har en uppfattning om rätt och fel osv......

Nu är det absolut inte såhär hos alla naturligtvis, många många många jag känner (och inte känner) har jättefina, supertrevliga och intellektuella barn. Men hos många andra kan jag observera vad jag beskrivit här ovan, och inte minst varje dag på stan.

Jag vet inte, vad tycker ni?

Tjingeling