Vi behövde föra över pengar från vårt svenska konto till vårt amerikanska konto. Jag bad fästmannen att fixa fram alla uppgifter till den amerikanska banken, så kunde Jag fixa själva överföringen idag när jag hade möjlighet att stanna förbi i stan. Imorse när jag vaknade hade han lagt fram en mapp med en massa nummer i, så det första jag fick göra var att försöka reda ut vilket nummer som var själva kontonumret osv. Jag gick iallafall till banken. När jag kom fram till luckan sa jag att jag behövde göra en Wire transfer till ett konto i USA, inga problem, men hon spände ögonen i mig och sa "har du ALLA" uppgifter med dig som du behöver?.....ALLA?" Jag skruvade lite på mig då jag inte var helt säker på att jag hade allt. Efter lite diskussion kom vi fram till att Jag inte hade BIC/Swift numret, dessutom fick jag reda på att jag minsann kan föra över pengarna själv via min internetbank, och mycket billigare dessutom! Så utomordentligt prima! himla bra måste jag säga! Men......nu ringde jaktlig sambon igen och sa att när han kom hem så skulle han ringa till banken och skaffa fram BIC eller Swift numret, inga problem sa han.
Jag var borta hela dagen och när jag kom hem så satt R och tittade på tv, jag frågade om han ringt banken, och det hade han inte. Så jag föreslog att han skulle göra det, menas jag började laga mat eftersom den tydligen inte lagas av sig själv som fästmannen verkar tro ibland ;)
Nu började det roliga, fästmannen ringde och bad damen på banken om BIN numret........"BIC" skrek jag från köket där jag var i full rulle med att steka vegetariska köttbullar....."eller Swift nummer" gastade jag vidare. R vinkade åt mig att "jaja jag vet". Sen hörde jag honom försöka förklara för damen på banken att vi ville föra över pengar och då hade dom sagt på banken i Sverige att vi behövde detta numret, damen på telefon hade aldrig hört talas om det och tyckte det var jättekonstigt. R försökte på nytt förklara och nu märkte jag att han började få konstiga ryckningar i händerna.....han började bli irriterad, hehe, han fick vänta lite för damen behövde fråga sin kollega om möjligen kollegan visste något om detta, ryckningarna i hans händer hade nu spridit sig till ansiktet, damen kom nu tillbaka med information, R skrev ner det och tackade irriterat för hjälpen. "jaha sa jag, vad kom ni fram till?"......Då sa han " det heter swiftkod, inte BIC".............Okej, men var det inte det jag sa eller, BIC eller Swift nummer......ladies, känner ni igen detta? Karlar och deras förmåga att bara höra hälften av vad man säger. Iallafall så gick det trots swiftkoden inte att föra över pengarna, vi behövde en bankkontorskod också tydligen. R ringde igen och försökte få en sådan kod, damen hade än en gång ingen aning om vad R talade om och sa att nån sådan kod finns inte, han fick vänta igen, men nu tog det riktigt lång tid, nästan 10 minuter senare var damen inte tillbaka än och sambon slängde ursinningt på telefonen. Han var uppriktigt arg, alla på banken var idioter, och han skulle minsann göra överföringen via western union istället för ingen på banken visste vad dom höll på med, varför kunde dom inte leta rätt på den förbaskade koden.jag bad honom lugna sig och så sa jag att det fanns ju en möjlighet att dom fått fram koden men han slängde ju på luren så, då kunde dom ju inte ge oss den. Middagen var nu klar så vi åt innan han ringde tillbaka igen. Under hela tiden så fortsatte ryckningarna. Nu fick han prata med någon annan, kunde hon inte ordna detta omedelbums så skulle han minsann byta bank, för nu var han trött på det här. Damen i telefon bad honom vänta. Då trodde jag R skulle explodera. "Ja det kan jag, men finns det någon möjlighet för dig att snabba på lite för jag ringer faktiskt från UTLANDET!!!!" gastade han i telefonen. Jag bara stirrade, jag kunde inte förstå hur man kunde bli så upprörd. Min fästman som annars är lugnet själv, som sällan brusar upp för något, och som har en ängels tålamod i de flesta fallen när det gäller byråkrati. Men banken, det varbtydligen en känslig punkt. Damen kom tillbaka och gav honom ett nummer som han kunde prova. när han lagt på så tittade vi på numret, och så började jag gapskratta, vi hade nämligen numret nedskrivet hela tiden i mappen, men det heter inte bankkontorskod, men visst var det just det exakta numret. Jag skrattade, sambon bara skakade på huvudet och menade än en gång på att banken var dum i huvudet. Hade jag vetat hur detta skulle gå i förväg så hade jag ringt banken själv och bett om numret. Ojoj säger jag bara, han känner nog likadant mot banken som jag gör mot folktandvården. Ryckningarna försvann efter en liten stund, men dom såg himla roliga ut så länge dom varade!
